Om oss
Om församlingen
Syrisk Ortodoxa kyrkan i Sverige
Assyrier/Syrianer är en folkgrupp som till stor del bekänner sig till den Syrisk Ortodoxa kyrkan av Antiokia. De började invandra till Sverige från Libanon och Turkiet 1967 som idag uppgår till runt 120.000 människor.
Det finns två syrisk ortodoxa stift i Sverige:
• Syrisk Ortodoxa Ärkestiftet i Skandinavien med ärkebiskop Hans Eminens Mor Julius Abdulahad Gallo Shabo.
• Patriarkaliska ställföreträdarskapet för Syrisk Ortodoxa kyrkan i Sverige med ärkebiskop Mor Dioscoros Benjamin Atas.
De båda stiften består av 46 församlingar utspridda över Sverige och Skandinavien.
Kyrkans högste andlige ledare är patriarken Mor Ignatius Aphrem II som har sitt huvudsäte i Damaskus, Syrien.
Kyrkans historia i världen
Syrisk Ortodoxa kyrkan är samma kyrka som aposteln Petrus grundade år 37 e.Kr. i Antiokia, som ligger i Turkiet. Staden heter numera Antakya och ligger i provinsen Hatay.
Kyrkans historia börjar med Apostlagärningarna (Apg. 11:19-20) som sträcker sig långt tillbaka i tiden, till den allra första tiden i kristendomens historia.
Efter förföljelser och aposteln Stefanos martyrdöd flydde lärjungarna och apostlarna från Jerusalem. Petrus grundade slutligen sitt biskopsdöme i Antiokia som då tillhörde Syrien.
Antiokia styrdes av en romersk landshövding men befolkades av assyrier/syrianer, araméer, greker och judar.
Staden blev den näst viktigaste efter Jerusalem. I apostlagärningarna 11:25-26 står följande: ”Han begav sig därefter till Tarsus för att söka upp Saulus (Paulus). Han fann honom och tog honom med sig till Antiokia. Under ett helt år var de tillsammans med församlingen och undervisade en stor skara. Och det var i Antiokia som lärjungarna först började kallas kristna.”
Antiokia är inte bara den första och äldsta kristna kyrkan utan den kom även att bli grundstenen till kristendomen.
När Petrus och Paulus skulle lämna Antiokia för missionsuppdrag vigde de två biskopar, S:t Aphodius och S:t Ignatius. Aphodius blev biskop för assyrier/syrianer och araméer medan Ignatius blev biskop för kristna av judisk härkomst. Biskoparna fick apostlarnas välsignelse att sköta den verksamhet som de började starta i staden. År 68 e. Kr. förenades de båda parterna under ledning av patriarken Ignatius Nuronos och han kallade kyrkan av Antiokia för den världsvida kyrkan. Kyrkan som omfattar hela världen.
Kristna assyrier, syrianer och araméer har förföljts i hundratals år p.g.a. av deras kristna tro.
Folket blev förföljda efter den arabiska erövringen och korstågen. Folkmordet (benäms som Sefo, Svärdets År) i det nutida Turkiet och ständiga förföljelser har varit en stor orsak till att de allra flesta utvandrat till Europa och Amerika.
S:t Simons livshistoria
S:t Simon (Mor Shamoun d’Zeyte på arameiska)
Simon föddes i Hapses, sydöstra Turkiet år 657.
Hans far Mundher var en framstående och respekterad person bland omgivningen. Deras hus är bevarat och finns fortfarande kvar ca. 300 meter sydöst om kyrkan i Hapses.
Mundhers son lärde sig att skriva och läsa i skolan där han även utbildades till diakon. Vid tio års ålder placerades Simon av sin far i S:t Gabriels kloster, som på den tiden var ett lärosäte för högre studier och är än idag Syrisk Ortodoxa kyrkans främsta lärosäte. Han studerade mycket om kristen teologi och blev diakonernas ledare, Rish Qnin, tredje året i skolan.
Simon var väldigt troende och kom att bli munk vid 15 års ålder.
Namnet Zeyte betyder oljor. Simon lät plantera 12.000 olivplantor runt ett kloster i närheten av S:t Gabriels kloster, där de pressade oliver på olja som användes till oljelampor i alla kyrkor och kloster i sydöstra Turkiet.
Persernas ankomst och folkmordet på det kristna folket
Perserna och dess konung vid den tiden, kung Shahbarz, härjade i området. De brände byar, städer och kloster, däribland S:t Gabriels kloster. Människor dödades, drevs på landsflykt eller togs till fånga. Bland fångarna fanns Simons systerson Eyyub.
En av persernas befälhavare insjuknade i svår sjukdom och de fick höra talas via systersonen om Simons helande kraft. Simon tillkallades botade honom med sina böner. Befälhavaren uppskattade den goda gärningen och befallde Simon att önska vad han än ville. Han bad om att alla männsikor i fångeskap skulle befrias och låta dem återvända till deras hem. Befälhavaren tillmötesgick Simons önskemål och befriade människorna.
Goda gärningar och helgonförklaring
Simon var en människa med många dygder och uträttade många goda gärningar under sitt liv. Med sina böner helade han männsiskor, riskerade sitt liv för andra människor, lät bygga kyrkor, moskéer samt skolor för muslimer vars lärare bekostades av honom.
Simon avled på S:t Gabriels kloster och kanoniserades så småningom till helgon.